Första biten vi vandrade gick över risfält – utan ris dock. Ris växer i regnvatten och det var senast förra året! Det innebar otroligt torra slätter och plöjda åkrar = dammigt! Så småningom kom vi till en liten by, där vi fick bekanta oss med två ”otroligt gamla damer” – det visade sig att dom var runt 65 år (men såg onekligen ut som 100!).
Vi vandrade vidare i det torra landskapet – guiden förklarade att den vackraste tiden förstås är efter regntid – men å andra sidan mer mygg då! Nästa anhalt var då byn med ceremonin, Paw Ke. Där var det party! Ca 4500 gäster från byarna runtomkring var inbjudna – det kryllade av människor i vackra färger och en massa mat. Vi blev inbjudna till tre olika ställen och på alla ställen serverades det mat, god sådan. Kent var hungrig och försåg sig ordentligt, Elisabet nöjde sig med att smaka lite här och där.
Här blev vi ett bra tag innan vi vandrade vidare till nästa by, där vi blev inbjudna till en kompis till Charles. Överallt sitter man ju på golvet och efter fem minuter sov vår guide. Vi var inte trötta, så vi strosade runt lite, även om Kents mage började protestera lite mot, vad han tror, det kokta grissvålet han just ätit hos munkarna…
Därefter vidare mot byn där vi skulle sova, Pat To Pok. Det var fler turister än vi i denna by, men dom blev härbärgerade i en gemensam lokal, medan vi fick äran att dela hem med en annan av Charles vänner. Mycket trevligt! Charles gillade inte stora samlingar av turister – och inte vi heller, så det passade bra. Inte heller gillade han trekkingfirmorna, dessa är nämligen styrda av ”the goverment” och då får dom inte säga vad dom tycker om regimen och hur det fungerar i landet, berättade han.
En god middag blev det, i mängder. Tyvärr var nu Kent ordentligt dålig och kunde inget äta. Natten på golvet blev sedan tuff för honom, med åtskilliga besök på toaletten (utomhus förstås) och i buskarna.
Någon frukost blev det inte heller för honom, men Elisabet åt med god aptit. Sedan började en tuff dag för Kent – fem timmars vandring med ständiga besök i bushen. Varken de svenska pillren eller den burmesiska geggan han fick av Charles, fungerade. Vandringen i sig var inte svår, men med en ilsken magbakterie blev det knappt genomförbart. Hur som helst lyckades vi alla tre komma fram till Inle Lakes södra sida som var vårt mål.
Nu blev det lunch, för Elisabet, därefter väntade en härlig båttur i ”longboat”, 1,5 timme till andra sidan sjön och Nyaungshwe, där vårt bagage väntade på vårt hotell, Teak Wood. Sjön är speciell på så vis att folk byggt sina hus i vattnet och tar sig fram just med dessa båtar.
Nu har vi fått vårt rum, vilket känns helt ok. Vi har duschat, lämnat in vår tvätt på tvättning och Kent har nu äntligen fått möjlighet att vila lite! Dagen idag blir lugn, förhoppningsvis är magen bättre imorgon, kanske hyr vi då cyklar. Två nätter har vi bokat här, trots att det inte var speciellt billigt! Dock hade vi faktiskt lite varmvatten i kran och elektriciteten kommer tillbaka kl 17!
Sammanfattningsvis kan vi säga att vandringen var kanon, med massa härliga intryck och nya möten! Vi har lärt oss mycket av vår guide och hade det inte varit för det där förbaskade grissvålen, hade det varit fulländat! Kanske blir Kent vegeterian nu?
Då startar vi vandringen då... Charles har just köpt på sig några tuggtobaksbladsblandningar... något som alla tuggar på...
... men först stannar vi till i ett "kök" på en bakgård där en kvinna högg till oss ett par bra stavar
På väg... friska å pigga me massa spring i bena.
Hos munkarna, dom små. Efteråt var det stor förtjusning när dom fick se sig själva på bild
Mästarmöte. Dom "gamla" kvinnorna (65 -årsåldern) avrådde mig att gå närmare eftersom denna best inte gillade turister och dess lukter. Efter att han spände ögonen i mig, höll jag med och backade av, man väljer ju sina strider.
Bambudjungeln
Massa gosaker blev vi bjudna på hemma hos familjen som hade sin munkcermoni, där deras pojkar skulle bli munkar. Klädda i vitt och en massa guld skulle pojkarna snart få sina nya munkkläder.
Efteråt upp till det pågående bygget av munkhuset, dock ej de vi ser här i bakgrunden, och den väntande lunchen...
... ungefär här någonstans misstänker vi att min mage fick oväntat besök. Kokt, härligt ljummen grissvål och diverse gosaker dukades upp.
Dra dra min lilla oxe... Vår Charles vilar och vi kollar runt lite i byn.
Hänger me bra än...
Lite ostadig bro, men över kom vi
Nu jäklar kniper det igen...
Snart i kapp...
Hemma hos sovfamiljen. Här i köket med en eldstad i mitten
Duschen å toan
Sovrummet - Vardagsrummet... mm mm
Husets ägare. En mycket trevlig man på 55 vårar
Jätteträdet
Ja, ja, jag kommer... ska bara...
Våra tomflaskor och lite bröd delar vi med oss av, till dom hårt arbetande små flickorna vi mötte
Framme vid Inle lake. Lunch för alla utom mig. Sen betala 5 dollar/pers för att sen hyra vår jätte låååånga båt för 17000 K som tar oss till andra sidan
Då drar vi!
Äntligen slut på trekkingen och en toa i sikte på vårt hotell Teak Wood!
Tack Charles för den härliga vandringen och alla mötena med många nya vänner!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar