Bettan och Kent på resande fot!: Lesotho

Söndag och vi bestämde oss på morgonen för att dra vidare några mil. Betalade och tackade för oss. Fyra mil skulle vi nu åka, till Ramabanta och ett annat Trading Post, med samma ägare som det vi nu bott i några nätter.
Uppåt skulle vi. Fin och nyasfalterad väg, utom sista biten - men den var ändå farbar. Ett otroligt läge hade detta ställe, med en djup ravin där det t o m fanns ett litet vattenfall!
Vi fick ett litet rum, med toa och dusch på rummet. Dock fanns ingen el här, utan de körde elverk några timmar varje kväll. Detta var förstås inget problem - fyra veckor i Zambia utan el gick ju utmärkt! Vår solpanel har nu åter plockats fram och fungerar fortfarande bra. Det finns dessutom gasspisar här och även varmvatten fixas genom gas.

Som av en händelse stoppade Kent handen i fickan och vad hittade han? Jo, nyckeln till vårt rum på förra stället! Nu var det sådan tur att vår värd för dagen skulle till Roma dagen därpå och slog en signal dit - jodå, det var helt ok att nyckeln vistades på annan ort ett dygn. Skönt att slippa åka tillbaka, även om det inte var så långt.

Det såg ut att dra ihop sig till oväder, så vi valde att inte göra några längre utflykter. En liten by, precis nedanför vårt boende, fick ett besök - där fanns nämligen några små butiker - en Kinabutik och en "vanlig". Sortimentet är ung detsamma, men det är märkligt för kineserna behärskar varken engelskan eller det inhemska språket. Måste vara tufft att jobba och bo här då!

Vi har också suttit en stund och dinglat med benen över ravinen och beskådat den otroliga utsikten! Det är fascinerande att sitta och titta på fåren som betar högt uppe på bergen och fåraherden som vallar dem - helt oberörd av branterna de rör sig på.

När det blev dags för dusch uppmärksammade vi en tydlig gaslukt - det krävdes ju gas för att få varmvatten, men det skulle ju knappast lukta gas! Det visade sig att det läckte någonstans och gasen skruvades av. Usch!

Måndag - en dag som gjord för hiking! Stadig frukost - mjölk och musli för mig och musli och några droppar mjölk för Kent... Så var vi redo!
Vi skulle inte långt, bara ner för berget vi bor på och upp på det mittemot. Det var brant! Många små stigar fanns längs bergssluttningarna, men dessa är skapade av getterna och dess herdar, vi klumpiga nordbor skuttar inte lika lätt...Nåja, vi kom ner och även upp...utsikt, utsikt!
Däruppe hittade vi en något trevligare stig att vandra, som tog oss ner i lagom lutning, mot floden som rann så fint i dalgången. Massor med små pooler och vattenfall. Nu blev det bada av! Tog oss tillbaka till utgångspunkten genom att följa floden, därefter en svettig promenad upp igen, på rullande stenar och löst grus.
En riktigt trevlig tur - massor med plus för vattenfallen!

På kvällen kom nya gäster - två spanska kvinnor, där den ena pratade non stop! De (hon) kom precis från Wild Coast - dit vi ämnat oss efter Lesotho - och var inte så imponerade. Några dagar, javisst, men inte några veckor, kunde man tillbringa där. De hade även gjort ett försök att nå Semonkong lodge, vårt nästa stopp, men ansett vägen för dålig. Vi fick alltså en del att fundera på!

Tisdagen packade vi ihop och drog vidare mot Semonkong. Ingen skylt till lodgen, i vanlig ordning, men lyckades ändå ganska enkelt hitta dit. Vägen var verkligen gränsfall, men stället låg så fint djupt nere i en ravin, bredvid floden, så vi kunde inte låta bli. Ner kommer man alltid....

Vi valde mellan dorm och tält - trots utlovat regn. Eftersom tältplatsen låg nere vid floden ansåg vi oss kunna tälta även om det blev åskoväder - annat om den legat högt upp. Tält alltså!
Fanns mycket att göra där - förutom trevliga promenader längs floden, kunde man hika till det höga vattenfallet Maletsunyane, göra turer med ponnies uppför bergen, flugfiska osv. Vi tänkte prioritera fisket, trots att man måste ha guide med sig. Kent frågade varför och fick till svar att "denne hjälper dig att fiska". Något förnärmad förklarade Kent att han kunde det där med flugfiske. Men guide måste vi ändå ha... Tyvärr var bossen på stället allt annat än hjälpsam och trevlig. Själv ville jag gärna göra turen till fallet, men Kent trodde inte hans kropp skulle klara det och jag ville inte gå själv med guiden. Med lite tur kom det andra turister som jag kunde haka på.

Vi gjorde ett par turer upp (!) till byn - mycket speciellt ställe. Husen låg utspridda på fälten, en del plåtskjul, lagerlokaler och andra byggnader fungerade som affärer. Dessutom kryllade det av hästar, ponnies och åsnor här. Det är det naturliga färdmedlet. Männen går alla klädda i filtar, som de knäpper med en stor säkerhetsnål under hakan. Dessutom har de flesta också "rånarluvor", med bara ögonen synliga. Man får lätt känslan av Bröderna Lejonhjärta, där de rider i ravinen!

Eftermiddagen och kvällen var solig, efter några timmars regn mitt på dagen. Tältet hann dock torka innan sängdags. DÅ kom regn- och åskovädret! Tältet lystes gång på gång upp av blixtarna och åskan small våldsamt där mellan bergen. Regnet föll! Ett antal timmar höll det på innan det lugnade sig. Tältet höll tätt, men det kom fukt underifrån. Dock klarade våra luftmadrasser det, fast lite kyligt blev det allt.

På onsdag morgon sken solen en stund, så tältet torkade snabbt. Därefter mulnade det igen. Vi hade bestämt att stanna en natt till, i ett försök att få till lite flugfiske. Dock var det för mycket vatten i floden för laxen, enl den sure bossen, så vi vandrade runt i omgivningen - tuffa klättringar uppför.
Ett besök i byn för att handla lite och lyckades också växla in våra Lesothopengar. Vi hade tagit ut mycket i Roma - sista ATM-maskinen innan gränsen - eftersom tanken var att vi ev skulle göra någon utflykt. Man kan lika gärna betala med Rand, sydafrikanska valutan, men ATM-maskinerna gav bara Lesothopengar. Nu ville vi alltså växla in dem till Rand, innan gränsen. Inte helt enkelt, men vi lyckades växla några hundralappar här och några där. Valutorna är lika mycket värda, så ur den aspekten var det inget problem - det gällde ju bara att hitta folk som hade Rand...

Dock återkom regnet under eftermiddagen och vi tog det enhälliga beslutet att byta till dorm. Dessa låg högst upp och det var branta och många trappsteg! Vi fick sedermera sällskap av en kvinna från Frankrike. Kvällen blev kylig och eftersom det fanns öppen spis, tände vi en trevlig brasa. Natten inleddes med åska, blixt och dunder men morgonen bjöd på strålande solsken och blå himmel. Planen var avfärd, men planer är till för att ändras! Jag och Kim - kvinnan från Frankrike - bestämde oss för att på egen hand - utan guide - ta oss till vattenfallet, medan Kent hade vilodag med lite shopping. Vilken vandring!

Ca 1,5 timme enkel väg, över otroliga vidder, med de höga bergen tätt inpå. De stigar man kunde följa var otroligt geggiga och leriga efter allt regn + att det är där människorna transporterar sig själva och djuren - hästar, åsnor, kor och får - fram och tillbaka till "stan" - en vandring på ibland flera dagar tydligen. Jag gick i mina sandaler och var snart geggig långt upp på benen - så jag tog helt sonika av mig skorna och gick barfota. Inga problem på det mjuka underlaget!

Fallet - var otroligt och vi satt en stund och bara tittade - en djup ravin med sanslösa klippor!
Vägen tillbaka var förstås lika vacker och solen fortsatte skina. När vi kom tillbaka till vår dormitory var städerskorna i full färd med att bädda rent i Kents och mina sängar samt att våra saker var borta! Kent syntes heller inte till. Han var dock inte så långt borta, hade flyttat in i en lyxig liten hydda för två! Detta berodde helt enkelt på att alla dormsängar var fullbokade - Roof of Africa (MC-folket) hade nu hunnit hit! Således hade Kent att välja på att slå upp tältet på den plaskvåta marken, eller ta en dyrare boning. Han valde det senare - detta blev min julklapp i år - ingen dålig sådan upptäckte jag när jag tittade in! Tack älskling!

Eftermiddagen tillbringades i solen utanför vår lilla hydda, delvis i sällskap med Kim. En och annan motorcykel ramlade in under kvällen, men att alla dormsängar skulle vara fulla var svårt att tro...

Avfärd på fredag. Koll med Kim som hade sin dormsäng kvar - nej då, rummet var definitivt inte fullt! Ställde frågan till den fortsatt sure mannen i receptionen. Han påstod att folk inte kommit som planerat... Jaja, inte vet jag.
Kim liftade med oss upp till stan - en dag utan regn hade gjort vägen något mer framkomlig, även om det fortfarande var tuff körning.

Vägen till gränsen Qacha's Nek gick smidigt - och var fortsatt sååå vacker. Ut ur Lesotho - i passkontrollen använde man papper och penna - och in i Sydafrika - i denna passkontroll skedde allt digitalt.

Vi lämnar nu detta otroligt vackra land. Vi har tagit säkert en miljon bilder på berg, vatten, canyons, människor, bostäder och djur. Här skulle man kunna göra fler dagar/veckor, men då med fyrhjulsdriven bil! Människorna har i de flesta fall varit mycket trevliga och glatt hälsande. Vi har dock tyvärr även träffat på en del - främst barn - som inte alltid varit så trevliga, när man inte givit dem det godis eller pengar de ropar efter. Fattigt är det förstås, men tack och lov har folk ändå möjlighet att klä sig efter väder - gummistövlar och tjockare kläder behövs här uppe på höjderna!