Bettan och Kent på resande fot!: Mocambique

En svettig dag, denna 17 oktober! Vi tog minibussen åter en gång till gränsen Malawi/Mozambique, för att glida igenom på vår resa mot Zimbabwe... HAHA, trodde vi ja!
Det gick bra att stämpla ur Malawi, även om Kent återigen blev utan stämpel och snällt fick be om en...

Därefter vilt förhandlande med MC- och taxikillarna för att lösa den stora frågan - VEM skulle transportera oss de fem kilometrarna genom "ingenmans land" till Mozambique? Taxikillen vann!

Vid denna gräns tog vi ett djupt andetag och gick in till herrarna passkontrollanter. Något transfervisa genom Mozambique för en rimlig summa tänkte de inte alls dela ut. Detta var samma summa som "vanligt" visum = 86 dollar/person!! Dessutom förstod de inte alls varför vi ville ha en hel månad - sju dagar var väl lagom?
Ånej sa vi - ska vi betala denna hutlösa summa vill vi stanna en månad! Lite dividerande så köpte de detta. Nästa punkt vi hade olika åsikter om var vid vilken gränsstation vi tänkte lämna landet! Hur skulle vi kunna veta det, undrade vi? Denna gång fick vi ge oss och där framme vid visumdisken snabbt ändra våra resplaner - vi skippar Zimbabwe och gör Mozambique lite mer ordentligt istället. Vi valde därför den mest sydliga gränsstationen, söder om Maputo, Ponta d´Ouro (Kosi Bay)

172 dollar fattigare, ett tjusigt visum - med bild - inklistrat, gjorde vi således entré i landet. En minibuss stod och väntade. Våra nu inväxlade Mozambiquepengar var inte en speciellt stor summa - men det räckte till Tete, staden vi nu styrde kosan mot. Trångt och varmt som vanligt. Men chauffören körde föredömligt lugnt och vägen var bra. Skönt!

Framme i Tete rann svetten om oss - och inte blev det bättre när vi klev ur bussen. Denna stad är känd som en av de varmaste platserna här i landet - 44 grader i skuggan just idag.
Tunga ryggsäckar, hungriga magar, inga pengar och 44 grader är ingen bra kombination. Vi hade dock turen att efter bara två banker hitta en som accepterade vårt VISA-kort! Puh!

Sedan skulle vi ha någonstans att bo. Lyckades nog hitta ett ganska ok ställe, även om vi tyckte det var dyrt (125 kr/person, att jämföras med 22 kr/person igår). Har dock insett att priserna ligger högre här, än i Malawi. Har t o m AC, som installerades efter att vi påpekade att det inte kändes ok med ett stort hål rakt ut på balkongen, där denna skulle sitta...

Vi hittade ett litet hak där vi fick mat och därefter en trevlig pub där vi kunde prova den inhemska ölen, som fick tummen upp. Öl säljs däremot inte i butikerna här.
Staden är ganska stor och livlig, många tiggare, men är även en ganska modern stad känns det som.

Lördagen strosade vi runt, provade ta ut pengar från olika banker - de flesta har ett väldigt lågt "högsta belopp", vilket ju blir tokigt om man vill ta ut lite mer - flera uttag = lika många uttagsavgifter à 40 kr/uttag.
Tog en promenad över den långa bron som gör att man kan ta sig över Zambezifloden. Mycket bilar, många människor - både till synes rika , men också väldigt många fattiga. Det är uppriktigt sagt ganska jobbigt att sitta och äta sin lunch, om man valt ett bord precis vid trottoaren. Man har då åtskilliga barn som står och tigger mat, medan man försöker bena sin fisk...

Vi hade en plan när vi vaknade på söndag morgon. Denna plan var att ta en minibuss till nästa mindre stad. På väg ner för trappan enades vi dock om att först kolla med busstationen mitt över gatan när stora bussen till Chimoio skulle gå. Imorgon, visade det sig. Dock så kom så lägligt en mellanstor buss, som - hör och häpna - skulle just till Chimoio! Den var tom, men - hör och häpna IGEN - den gick direkt! Vi plockade visserligen upp folk längs vägen mot Chimoio (sju timmar), men det blev aldrig trångt och vi slapp ha bagaget i knät!

Anledningen att vi ändrade oss var väl dels för att slippa minibussen, men även för att alla dessa mindre "städer" är ganska lika. Jag skulle kalla det byar och de ligger utspridda på båda sidor av stora vägen, med en marknad och några små "butiker" som mest säljer chips och hudprodukter (sådant är väldigt viktigt här). Boende kan man nog hitta, men det är oftast små rum, med små sängar och hiskiligt varmt - oftast finns ingen fläkt. Det har sin charm, men just nu kände vi oss nog lite mätta på det.

Däremot var det en väldigt trevlig resa, dessa sju timmar! Landskapet från Tete är tydligen lite speciellt - allt går i brunt i olika nyanser, vilket det ju gör överallt här i Afrika.Stora baobaobträd på slätter som täcks av torrt gräs, termitstackar, uttorkade flodfåror, bruna små hyddor med halmtak, små byar med en pump där det alltid finns folk som hämtar vatten...osv. Det som skiljer Tetekorridoren från övriga landet är de stora stenblock som ligger utspridda överallt. Lite som ett månlandskap! Självklart är allt - inklusive vi själva - täckt av ett fint damm från torr jord och sand! Vi hade hela tiden vackra berg runt oss, men behövde aldrig ta oss över dessa, vilket ju är skönt!
När man stannar i en by kommer barnen rusande för att sälja allt från läsk och kakor till grönsaker och höns.

Framme i Chimoio tog vi sikte på ett av de ställen som fanns med i LP-boken. Vägbeskrivningen stämde och vi hamnade på Pink Papaya (pinkpapaya.atspace.com) ett litet backpackingställe i ett villaområde, nära centrum. Vi provar nu att bo i dorm - för att komma ner lite i pris, campsite fanns inte att tillgå.
Mycket var stängt, söndag som det var, men vi hittade en trevlig restaurang med otroligt god mat - fisk och kyckling!

Måndagen blev det först en promenad till Shoprite för just...shopping. Kök finns på vårt hostel, så det blev spagetti, sås - och korv för maken, som för en gång skull inte orkade äta upp maten!
Därefter en timme framför en dator på internetcafé - fixa med konton och kolla mail och fb.

En lång pratstund i köket med en kvinna från Zimbabwe, som var här med sin make för att leta jobb. Det är andra personen som uppgivit att arbetsmarknaden är mer gynnsam här än i grannlandet.
En lång pratstund blev det också med den manliga delen av ägarskapet till vårt hostel. Planerna på vår fortsatta resa är inte riktigt klarlagda än, men vi jobbar på det!

Tisdagen packade vi det viktigaste - det andra härbergerades i förrådet på vårt hostel i Chimoio - för några dagars vistelse i grannstaden Manica, en timmes bussresa bort. Vi hade två saker vi tänkt göra där, dels titta på "den gamla mannen" - en profil i berget, som man kunde göra utflykter till, dels titta på de målningar som skulle finnas på annat ställe i närheten av Manica.
Fin resa dit, med vackra berg att beskåda. Staden var liten och trevlig, med det vanliga - marknad och ett par lodger. Vi valde den billigaste - utsikten över bergen var enaslående och sängen såg ren ut. Vad vi dock inte märkte när vi betalade för två nätter, var den minst sagt livliga trafiken utanför! De stora långtradarna på väg mot Zimbabwe vrålade förbi tätt utanför vår balkong. Baren under oss var också väldigt tyst just då på morgonkvisten. Detta skulle ändra sig framåt kvällen!

Jakten på "den gamle mannen" började. Ingen visste något! Till slut hittade vi en man som förklarade att denna ser man i - Chimoio! - staden därifrån vi kom. Hela detta område, inklusive Chimoio, heter Manica! Det fick bli en pizza istället - och den var mycket god!
Nattsömnen blev således tämligen störd - dessutom fanns inget upphäng för något myggnät. Vi antog då att här inte finns några myggor. Detta var fel.

Onsdagen skulle vi vara kulturella och titta på bergsmålningarna. Fem kilometer bort, vi tog en minibuss. En skylt visade oss rätt väg och en vänlig pojke förklarade att man först skulle träffa en gammal dam som var ansvarig för målningarna (?). Denna gamla dam tyckte dessutom att turisterna såg täta ut och vill ha 500 Moz pengar av oss! Ånej tack, SÅ kulturella kände vi oss inte denna dag. Vi tog en promenad tillbaka, trevlig sådan med de vackra bergen till beskådan alldeles gratis.
På kvällen ordnade min händige make så vårt egna myggnät kom på plats - tur att det fanns en glödlampa att hänga det i! Förutom detta så infann sig också en obehaglig feber, med ont i mage och huvud hos Kent. Jobbig natt, med Alvedon och frossa.

Torsdag tog vi minibussen tillbaka till vårt backpackerhostel, Pink Papaya i Chimoio. Kent var definitivt inte bättre, men vi lyckades ta oss "hem". Både hundar och ägare hälsade oss glatt välkomna tillbaka. Jag tvättade upp lite - Kents byxor levererade ett kolsvart vatten och de blev nog inte helt rena. Nästa anhalt vi planerar bör bli vid Indian Ocean - där ska både Kent och byxorna få bada!

Kent sov, men blev inte piggare. Jag insisterade ett beök på läkarmottagning och när han hade som bäst verkan av Alvedonet gick vi iväg - inte långt. I princip alla människor i detta land vi mött har varit glada och trevliga, men självklart finns motsatsen också. Troligen jobbade de alla på just denna klinik. Jösses så sura och charmlösa människor. Receptionisten fyllde i mängder med uppgifter - onödiga sådana - men när hon ville ha Kents mammas och pappas namn sa vi stopp! Hon gav sig då.
Doktorn gjorde NADA, vi fick förklara att vi önskade ett malariatest. Då skickade han oss till lab, där det blv stick i fingret och 30 minuters väntan. Jodå, det var positivt ( trots vår svindyra malariaprofylax vi äter varje dag) och medicinen köpte man i andra ändan av staden. Typsikt, för precis bredvid detta apotekt låg en annan klinik, mycket bättre förklarade vår värdinna senare.

Tre stora piller blev det och sedan sängen, med mycket dricka som ordination. Vi böt också våra dormsängar till ett familjerum, som vi fick till mycket bra pris. Vår tyska värdinna Anja, var utbildad sjuksköterka och försåg oss med termometer och många goda råd. Vår tanzaniska vän från tidigare, delade också med sig av kunskap - han hade precis tagit sin sista dos malariatablett!

Fredag - natten blev bättre än den förra, även om magen spökade. Febern sjönk dock och på morgonen var Kent lite bättre, dock trött. Vi behövde handla och - till Kents förnöjsamhet - skulle Anja också handla, så jag erbjöds sällskap i hennes fyrhjulsdrivna campingbil - från 1986, fin årgång det! :)
För övr var det viloläge och toalettspring för Kent. Jag hade turligt nog hittat en bok i "bokbytarhörnan", som jag plöjde.

Natten till söndagen lugnade helt plötsligt Kents mage ner sig, efter ett stort antal "diarréstoppartabletter" från Sverige. Dessa är nog inte gjorda för afrikanska historier...Ingen feber heller på morgonen och vi gjorde en promenad på prov. Detta gick så bra, att vi förlängde promenaden till bussen som skulle gå till Maputo, via Inhambane, som blir vår nästa anhalt. Bussen avgår 03.30 och man behövde alltså köpa biljetten dagen innan. Resan ska ta ca åtta timmar och vi får snällt betala hela summan, dvs avgiften till Maputo, även om vi ska av ca sju timmar tidigare! Bussen är av modell UppsalaBuss äldre årgång, men det blir nog bra det!

För övr gick vi till apoteket och köpte fler "diarréstoppstabletter", av afrikansk modell denna gång. Hoppas vi slipper använda dem, men skönt ändå att ha dem!